The Buried Giant

Kazuo Ishiguros romaner brukar vara finstämda och gripande. Jag minns att såväl The Remains of the Day som Never Let Me Go gjorde djupa avtryck. Båda har dessutom blivit filmatiserade. Never Let Me Go såg jag i Dublin sportlovet 2010(?) och jag minns fortfarande hur ont det gjorde. Undrar just om The Buried Giant också är en roman som kommer att locka någon att göra film av den. Jag tvivlar på det. Men jag kan ha fel, inser jag när jag läser recensionen i  the Guardian där de drar paralleller till Tolkien och fantasygenren. Underligt nog har jag som gammal fantasyläsare inte alls tänkt några tankar åt det hållet. Kanske är det för att kung Arthur för många betyder främst fantasy, men för mig betyder rätt mycket mer än så. Jag hade en period när jag slukade allt som hade med Arthurmyten att göra, även om det är länge sedan nu.

The Buried Giant är en roman om glömska, förlåtelse och kärlek, tänker jag. Och om Storbritanniens äldsta historia. Krig och fred, vänskap och fiendskap. Det känns kusligt aktuellt nu när medierna överflödar av nyheter knutna till Brexit och hur främlingsfientlighet och gamla konflikter mellan exempelvis engelsmän och skottar genast kommer upp till ytan igen. Det viktiga är ju att glömma och förlåta, heter det. Men det är ju inte så enkelt. Och kan det räcka med att bara glömma? Det skulle man ju kunna tänka sig egentligen. Det visar sig dock i Ishiguros roman att det knappast kan vara tillräckligt trots allt. Man behöver förlåta. Men för att verkligen förlåta behöver man kanske också minnas? Och för att kunna älska? De här frågorna rör sig romanen kring, såväl i det stora som i det lilla. Det är vackert och inkännande både när man följer det gamla paret Axl och Beatrice och när man följer Gawain, som ensam är kvar av Arthurs riddare och nu försöker fullfölja det uppdrag han fått av kungen och Merlin fastän han hunnit bli både gammal och stel. Stundtals är det spännande och mystiskt också, med nästan lite Umberto Eco-känsla i beskrivningen av den unge hjälten Wistan i klostret hos munkarna.

Sammantaget en fin inledning på sommarläsningen! Miljöer och referenser som jag verkligen tycker om och filosofiska frågor att fundera kring. Ibland kände jag dock att jag övertolkade en del detaljer och försökte passa in dem i Arthurmyten och jag har fortfarande en del frågetecken kvar att räta ut som jag skulle vilja diskutera med någon - som till exempel vem berättaren egentligen är och varför han tilltalar de nutida läsarna så tydligt. Och hur var det med kung Arthurs rike? Var det verkligen en sådan fredlig guldålder när allt kommer omkring? Efter att ha läst den här romanen börjar man ju fundera även över sina egna gamla gunstlingar...

Nystart?

Det var länge sedan jag startade den här bloggen. Eller startade och startade... Så mycket till start var det ju inte heller. Men med jämna mellanrum har jag drömt lite om att faktiskt skriva i den på riktigt. De där drömmarna dyker oftast upp på sommarlovet när det plötsligt finns lite tid att läsa, andas och bara vara sig själv igen. Kanske till och med tid att skriva på det där mer lustfyllda sättet. Jag vet inte om jag startar den här bloggen nu heller, men jag kan ju i alla fall skriva lite i den. Vi får se. Tanken är att den skulle kunna fungera som min läsjournal. Jag har fört någon typ av läsjournal mer eller mindre hela mitt liv, om än sporadiskt sedan lärarjobb och egna barn kom in i bilden, så det vore fint att inte helt ge upp det lilla privata projektet utan återta initiativet lite. Kanske gör jag det i sommar i alla fall. Vi får se.