The Buried Giant

Kazuo Ishiguros romaner brukar vara finstämda och gripande. Jag minns att såväl The Remains of the Day som Never Let Me Go gjorde djupa avtryck. Båda har dessutom blivit filmatiserade. Never Let Me Go såg jag i Dublin sportlovet 2010(?) och jag minns fortfarande hur ont det gjorde. Undrar just om The Buried Giant också är en roman som kommer att locka någon att göra film av den. Jag tvivlar på det. Men jag kan ha fel, inser jag när jag läser recensionen i  the Guardian där de drar paralleller till Tolkien och fantasygenren. Underligt nog har jag som gammal fantasyläsare inte alls tänkt några tankar åt det hållet. Kanske är det för att kung Arthur för många betyder främst fantasy, men för mig betyder rätt mycket mer än så. Jag hade en period när jag slukade allt som hade med Arthurmyten att göra, även om det är länge sedan nu.

The Buried Giant är en roman om glömska, förlåtelse och kärlek, tänker jag. Och om Storbritanniens äldsta historia. Krig och fred, vänskap och fiendskap. Det känns kusligt aktuellt nu när medierna överflödar av nyheter knutna till Brexit och hur främlingsfientlighet och gamla konflikter mellan exempelvis engelsmän och skottar genast kommer upp till ytan igen. Det viktiga är ju att glömma och förlåta, heter det. Men det är ju inte så enkelt. Och kan det räcka med att bara glömma? Det skulle man ju kunna tänka sig egentligen. Det visar sig dock i Ishiguros roman att det knappast kan vara tillräckligt trots allt. Man behöver förlåta. Men för att verkligen förlåta behöver man kanske också minnas? Och för att kunna älska? De här frågorna rör sig romanen kring, såväl i det stora som i det lilla. Det är vackert och inkännande både när man följer det gamla paret Axl och Beatrice och när man följer Gawain, som ensam är kvar av Arthurs riddare och nu försöker fullfölja det uppdrag han fått av kungen och Merlin fastän han hunnit bli både gammal och stel. Stundtals är det spännande och mystiskt också, med nästan lite Umberto Eco-känsla i beskrivningen av den unge hjälten Wistan i klostret hos munkarna.

Sammantaget en fin inledning på sommarläsningen! Miljöer och referenser som jag verkligen tycker om och filosofiska frågor att fundera kring. Ibland kände jag dock att jag övertolkade en del detaljer och försökte passa in dem i Arthurmyten och jag har fortfarande en del frågetecken kvar att räta ut som jag skulle vilja diskutera med någon - som till exempel vem berättaren egentligen är och varför han tilltalar de nutida läsarna så tydligt. Och hur var det med kung Arthurs rike? Var det verkligen en sådan fredlig guldålder när allt kommer omkring? Efter att ha läst den här romanen börjar man ju fundera även över sina egna gamla gunstlingar...

Nystart?

Det var länge sedan jag startade den här bloggen. Eller startade och startade... Så mycket till start var det ju inte heller. Men med jämna mellanrum har jag drömt lite om att faktiskt skriva i den på riktigt. De där drömmarna dyker oftast upp på sommarlovet när det plötsligt finns lite tid att läsa, andas och bara vara sig själv igen. Kanske till och med tid att skriva på det där mer lustfyllda sättet. Jag vet inte om jag startar den här bloggen nu heller, men jag kan ju i alla fall skriva lite i den. Vi får se. Tanken är att den skulle kunna fungera som min läsjournal. Jag har fört någon typ av läsjournal mer eller mindre hela mitt liv, om än sporadiskt sedan lärarjobb och egna barn kom in i bilden, så det vore fint att inte helt ge upp det lilla privata projektet utan återta initiativet lite. Kanske gör jag det i sommar i alla fall. Vi får se.

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö

Som lärare läser man ju onekligen en och annan bok för skolans skull. Det här är väl den senaste i raden; Håkan Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Annars läser jag sällan deckarförfattare, även om en och annan brittisk dito slinker ned ibland. Och så Åsa Larsson, förstås! Hennes motvalls och kärvt norrländska karaktärer gillar jag skarpt! Men nu blev det Nesser alltså - den enda Nesser jag läst, fastän nu två gånger.

Som jag minns min första läsning av Nessers kombinerade deckare/uppväxtskildring gjorde den mig mest irriterad över något slags grabbig sexfixering. Det var med blandade känslor jag nu tog mig an boken igen alltså. Men jag läste med stigande förvåning; den var ju mycket bättre än jag mindes!

Det är en ödesmättad sommar i 14-årige Eriks liv, en sommar med en mamma som ligger döende i cancer på sjukhuset och med en tyst och frånvarande pappa. Erik har fullt upp med att försöka förhålla sig till allt det som både skrämmer och lockar med vuxenlivet - "Cancer-Treblinka-Kärlek-Knulla-Döden" -  och sommaren med hans äldre bror Henry och skolkamraten Edmund ute i torpet Genesaret blir till något slags oas. Tills "Det Fruktansvärda" händer...

Det är en fin och inkännande skildring av Erik och hans sätt att förhålla sig till allt detta svåra, tycker jag. Grabbig bara i så måtto att det handlar om en 14-årig pojke omgiven av i princip bara män. Det sätter ju sina spår förstås. Den där tystnaden och oförmågan att prata om saker... De där beskrivningarna av kvinnor i allmänhet (och Ewa Kaludis i synnerhet) som något slags åtråvärda och mystiska varelser... Det där fokuset på sex...

Jag antar att det var det jag hakade upp mig på förra gången jag läste. Men inte den här gången alltså. Jag kanske har blivit äldre och klokare? Lite mer vidsynt? Fast... det räckte inte hela vägen ändå. I sista kapitlet av boken slår irritationen till igen - och med full kraft.

Erik är i yngre medelåldern när han åter träffar den för 14-åringen så oåtkomliga tio år äldre Ewa Kaludis, och genast startar de ett förhållande som får Erik att lämna sin fru och deras tre barn. Det är kanske gott och väl - hustrun Ellinor beskrivs ändå bara som den som till slut "stannade kvar" i den mer eller mindre långa rad av studentskor som kom och gick hos Erik under hans studietid (s. 220). Förhållandet med Ewa däremot ser Erik som att han "kommit hem"(s. 230). Det är kanske romantiskt och vackert på sitt sätt. Hur kärlek fungerar - vad som är kropp och själ, attraktion och djup gemenskap och sympati - det är ändå omöjligt att reda ut. Gott så. Men... Sedan kommer irritationen igen. Är Erik en omogen tonåring eller en medelålders vuxen man egentligen? Allt det han säger om sin och Ewas relation där i sista kapitlet känns så futtigt, så omoget. Han talar om att de har "ett ovanligt friskt sexualliv"(s. 239) och när han tänker tillbaka på sitt liv och allt det han förlorat stannar det vid detta:

Ewa Kaludis. Hennes varma, starka händer på mina axlar och hennes nakna kropp
     Det enda jag fortfarande har kvar.
     Det enda jag lyckats behålla, tänkte jag, är Ewas vackra kropp.
     Det kunde varit värre. (s. 243)

När Erik "borra[r] in ansiktet mot hennes bröst" undrar jag mest om det är en vuxen man som njuter av närheten till kvinnan han älskar, eller om det är en 14-årig pojke som söker tröst hos sin mamma (s. 246). Alternativt söker tröst hos den där mystiska, vackra varelsen, den kvinnliga Kroppen med stort K. Men det kanske är precis så det är? Att somliga aldrig växer upp? Att män aldrig växer upp? Jag vet inte. På många sätt är väl ändå en varm famn den bästa trösten och den bästa flykten. Cancer-Treblinka-Kärlek-Knulla-Döden... En sak har 14-årige Erik rätt i i alla fall; i sin varma sköna säng är man trygg:

Så länge man låg kvar, vill säga. Verkligheten utanför sängen var nånting annat. Nånting eljest. Bara att sätta ner fötterna på det kalla golvet och ge sig ut i världen innebar att man utsatte sig för en uppsjö av risktaganden och fasor. (...) Ute i världen. Utanför sängen, nere på golvet. (s. 139)

Erik stannar i sängen, Aspenströms mätarlarv på sitt blad och jag i min soffa. Irritationen lägger sig väl så småningom...

(Den version av romanen jag läst är Månpockets, från 2002.)

Favorit i repris

Youtube är ju ett trevligare ställe än jag hittills insett förstår jag mer och mer. Vad sägs till exempel om dessa gamla pärlor från BBC som jag bara har kvar på en ospelbar videokassett numera:

Att blogga eller inte blogga...

... det är frågan. Nog vore det en dröm att ha en egen blogg och ta sig tid att skriva lite mer strukturerat om erfarenheter, tankar, kulturupplevelser och annat. Och så sitter man här plötsligt i ett trist klassrum en studiedag och får uppgiften att starta en blogg och skriva ett inlägg. Så här är jag nu. Skapat en blogg har jag ju i alla fall. Frågan är bara när nästa inlägg kommer. Ja, efter dagens övningar vill säga. Men, vem vet. Än är inte undrens tid förbi. Detta kanske blir mitt första fotsteg i Dantes fotspår?

Den här webbplatsen vill jag för övrigt undersöka närmare någon dag:
The World of Dante