Som jag minns min första läsning av Nessers kombinerade deckare/uppväxtskildring gjorde den mig mest irriterad över något slags grabbig sexfixering. Det var med blandade känslor jag nu tog mig an boken igen alltså. Men jag läste med stigande förvåning; den var ju mycket bättre än jag mindes!
Det är en ödesmättad sommar i 14-årige Eriks liv, en sommar med en mamma som ligger döende i cancer på sjukhuset och med en tyst och frånvarande pappa. Erik har fullt upp med att försöka förhålla sig till allt det som både skrämmer och lockar med vuxenlivet - "Cancer-Treblinka-Kärlek-Knulla-Döden" - och sommaren med hans äldre bror Henry och skolkamraten Edmund ute i torpet Genesaret blir till något slags oas. Tills "Det Fruktansvärda" händer...
Det är en fin och inkännande skildring av Erik och hans sätt att förhålla sig till allt detta svåra, tycker jag. Grabbig bara i så måtto att det handlar om en 14-årig pojke omgiven av i princip bara män. Det sätter ju sina spår förstås. Den där tystnaden och oförmågan att prata om saker... De där beskrivningarna av kvinnor i allmänhet (och Ewa Kaludis i synnerhet) som något slags åtråvärda och mystiska varelser... Det där fokuset på sex...
Jag antar att det var det jag hakade upp mig på förra gången jag läste. Men inte den här gången alltså. Jag kanske har blivit äldre och klokare? Lite mer vidsynt? Fast... det räckte inte hela vägen ändå. I sista kapitlet av boken slår irritationen till igen - och med full kraft.
Erik är i yngre medelåldern när han åter träffar den för 14-åringen så oåtkomliga tio år äldre Ewa Kaludis, och genast startar de ett förhållande som får Erik att lämna sin fru och deras tre barn. Det är kanske gott och väl - hustrun Ellinor beskrivs ändå bara som den som till slut "stannade kvar" i den mer eller mindre långa rad av studentskor som kom och gick hos Erik under hans studietid (s. 220). Förhållandet med Ewa däremot ser Erik som att han "kommit hem"(s. 230). Det är kanske romantiskt och vackert på sitt sätt. Hur kärlek fungerar - vad som är kropp och själ, attraktion och djup gemenskap och sympati - det är ändå omöjligt att reda ut. Gott så. Men... Sedan kommer irritationen igen. Är Erik en omogen tonåring eller en medelålders vuxen man egentligen? Allt det han säger om sin och Ewas relation där i sista kapitlet känns så futtigt, så omoget. Han talar om att de har "ett ovanligt friskt sexualliv"(s. 239) och när han tänker tillbaka på sitt liv och allt det han förlorat stannar det vid detta:
Ewa Kaludis. Hennes varma, starka händer på mina axlar och hennes nakna kroppNär Erik "borra[r] in ansiktet mot hennes bröst" undrar jag mest om det är en vuxen man som njuter av närheten till kvinnan han älskar, eller om det är en 14-årig pojke som söker tröst hos sin mamma (s. 246). Alternativt söker tröst hos den där mystiska, vackra varelsen, den kvinnliga Kroppen med stort K. Men det kanske är precis så det är? Att somliga aldrig växer upp? Att män aldrig växer upp? Jag vet inte. På många sätt är väl ändå en varm famn den bästa trösten och den bästa flykten. Cancer-Treblinka-Kärlek-Knulla-Döden... En sak har 14-årige Erik rätt i i alla fall; i sin varma sköna säng är man trygg:
Det enda jag fortfarande har kvar.
Det enda jag lyckats behålla, tänkte jag, är Ewas vackra kropp.
Det kunde varit värre. (s. 243)
Så länge man låg kvar, vill säga. Verkligheten utanför sängen var nånting annat. Nånting eljest. Bara att sätta ner fötterna på det kalla golvet och ge sig ut i världen innebar att man utsatte sig för en uppsjö av risktaganden och fasor. (...) Ute i världen. Utanför sängen, nere på golvet. (s. 139)Erik stannar i sängen, Aspenströms mätarlarv på sitt blad och jag i min soffa. Irritationen lägger sig väl så småningom...
(Den version av romanen jag läst är Månpockets, från 2002.)
